Två Centerkvinnor berättar om #metoo

Det är två år sedan #metoo, ett upprop som påverkade många av oss djupt – gamla och unga, kvinnor och män. Vi har pratat med två Centerkvinnor, här kallar vi dem Hanna och Karin. De är 28 respektive 78 år gamla, och berättar om vad de har upplevt i sina liv och vilka frågor de tycker är ännu viktigare att kämpa för i dag.

28-åriga Hanna - ”Sexuella trakasserier var vardag”
I den lilla stad där Hanna, 28 år, bodde var sexuella trakasserier vardag. #Metoo gav henne mod att berätta. I dag fortsätter hon att bearbeta sina upplevelser, och pratar om vikten av att stötta varandra.

Vad kände du när #metoo-upproret startade?

- Min första känsla var "äntligen". Jag såg inlägg efter inlägg delas, på Facebook, på Instagram och på Twitter. Det var inga nyheter, jag visste ju hur det var och jag tror att vi var många som inte var förvånade. Men känslan där och då var dels lättnad över att locket äntligen lyfts på, men också ilska över allt som hänt - att det liksom fick vara nog.

Bidrog du på något sätt genom egna inlägg?

- Ja, jag skrev ett eget inlägg som jag delade på både Facebook och Instagram: "#Metoo. Sedan jag fick bröst. På dagen, på natten, på gatan, på jobbet, på krogen. I skolan, i öppna rum, i stängda rum, i min egen säng, i någon annans säng. Bland folk, ensam mot han. Problemet faller alltid tillbaka på att kvinnan aldrig får äga rätten till sin kropp. Kvinnans kropp, är mannens kropp. jag vill att min kropp ska få vara min kropp. Det räcker nu. #metoo"

Vad har du upplevt?

- Tyvärr alldeles för många saker. Under hela högstadiet var det vardag att killarna tog på en, och inte bara på mig. Jag fick trosor sönderslitna, som en kul grej. Jag har varit med om att killar inte har slutat när jag tydligt har sagt nej och signalerat att det inte känns bra. Det är ju ren våldtäkt. Men något av det värsta som hänt var nog när en kille smygfilmade och hotade med att sprida filmen. Jag har aldrig känt mig så förnedrad och maktlös.

Har du polisanmält eller återkopplat till killarna/männen i efterhand?

- Jag tror att flera killar i min ålder från min lilla hemstad vet vad jag menat när jag någon gång har delat med mig om vad som hänt. De har undvikit ögonkontakt när vi har setts. Men jag har aldrig anmält någon, eller konfronterat någon. Speciellt ett ex borde jag konfrontera, men jag orkar bara inte.

Har det du har blivit utsatt för förändrat dina relationer till män?

- Det har framför allt förändrat min relation till sex, och hur jag ser på mig själv i sådana sitautioner. Efter att ha blivit tafsad på dagligen som ung och levt med en hel del elaka rykten såg inte bara killarna, utan även jag själv, på mig som ett objekt. Jag har fått jobba hårt för att hitta tillbaka till rätten till min sexualitet, att äga den på mina villkor. Det har varit perioder då jag inte har velat ha sex med män alls, för det har inte känts tryggt.

Har du blivit utsatt på nätet?

- Jag har fått sexistiska kommentarer och män som har skickat dickpics och porrsnuttar. När jag var yngre visste jag inte vad jag skulle säga, utan svarade inte alls. Nu deklarerar jag tydligt att det är sexuella trakasserier och att jag inte går med på det, i alla fall om det är någon jag inte känner så bra. När det gäller killar jag har haft en viss kontakt med. Man skulle ju önska att de faktiskt insåg själva att det finns vissa gränser.

Vad säger du i dag, har #metoo förändrat ditt och omgivningens sätt att se på sexuella trakasserier?

- Ja, definitivt! Jag har fått en stor portion mod att jobba med mig själv och mina upplevelser, även om det finns mycket kvar att bearbeta. Jag tror att omgivningen har blivit mer medveten och även om män fortfarande har problem med gränser har i alla fall vissa förändrat sitt beteende. Sedan har vissa ändrat på sig av fel anledning kanske, inte för att de tycker att de gör något fel utan snarare för att de vet att de lättare kan bli upptäckta idag.

----------------------------------------------

78-åriga Karin - "Tafsande var något man fick stå ut med”
När Karin var ung på 50- och 60-talet var mäns tafsande något man fick stå ut med. Det var först efter #metoo, som Karin till fullo insåg att det hon hade varit med om handlade om sexuella trakasserier.

Vad kände du när #metoo-rörelsen startade?

- Äntligen! Uppropet behövdes, och det behövs fortfarande. Jag har varit med om så många situationer då män har varit oförskämda, och ibland även gjort sådant som nog var brottsligt. Det har varit en rättighet för karlarna att tafsa, både i arbetslivet och ute på krogen.

Kan du berätta om någon händelse i arbetslivet?

- När jag var 15 år gick jag som kontorselev tillsammans med en annan flicka. Vi bar ut order till avdelningarna, klädda i vita skjortblusar och veckade kjolar. Karlarna på lagret var alltid otrevliga i mun och vi kunde prata emot, men en dag tog de på våra bröst så att vi fick svarta händer på våra skjortblusar. Vi gick upp till kontorschefen. På den tiden, i slutet av 50-talet, var det egentligen inte tal om att man skulle prata om sådant. Men vi sa att vi vägrade att gå till grönsakslagret igen. Först kallade han det för arbetsvägran, men vi stod på oss och sade att vi hellre skulle gå hem än acceptera att karlarna tafsade. Och när vi visade våra skjortblusar med svarta händer ändrade han sig och blev arg, så att han kokade. Karlarna på grönsakslagret fick en utskällning, men det var inte något vi hade kunnat räkna med.

Du nämnde kroglivet också, vad har du varit med om där?

- Jag är ju inte ute på krogen längre, men jag minns en gång för kanske 40 år sedan, Vi var några kvinnor som satt runt ett bord när en man kom fram till oss, satte sig jämte mig och greppade tag i mig och sa: ”Det var inte mycket till bröst här”. Jag slog till honom så att han fick sin grogg i knäet. Mina väninnor sade ingenting, inte en enda kommentar. De tyckte att han var charmig och att jag tog i, men jag tyckte att han var en riktig snuskhummer.

Varför tror du inte att dina väninnor sade något?

- På den tiden var det så vanligt att kvinnor blev trampade på, utan att våga säga ifrån. Jag tror också att en del nästan tyckte att det var en merit när män uppmärksammade dem - det var en så underlig inställning. Det är bra att det pratas mer öppet om det i dag, att kvinnor vågar berätta.

Förändrade #metoo ditt liv på något sätt?

- Det är så länge sedan jag upplevde det jag berättar om, i arbetslivet och på krogen, men när #metoo kom började jag tänka på händelserna på ett annat sätt. När jag var ung var det ingen som tänkte på att polisanmäla, och jag tror faktiskt inte att polisen hade gjort något i alla fall. Som kvinna skulle man bara stå ut.